En vanlig eftermiddag i oktober

Det var en helt vanlig eftermiddag i oktober. Skolan hade precis slutat och Saga stog själv kvar på skolgården. Hon tittade ner mot marken och bara grät. Hon tänkte på allt hon gått igenom den dagen. Alla blickar hon fått, alla knuffar hon känt, och alla ord hon fått höra. De skärde så djupt in i hennes själ. Så djupt så det gjorde ont. Hon ville bara försvinna. Saga som nästan precis börjat sjuan, i en ny klass och allt funderade ofta på varför just hon var utanför.

Varför dög hon inte som hon var och varför hade hon inga vänner?

Vad var det egentligen för fel på henne?

Hon hade haft kompisar en gång i tiden, men de svek henne så fort sommaren kom. Nu så här efter sommaren hade de nya kompisar. Alla hade nya kompisar. Alla förutom Saga. Hon hade försökt ta kontakt med folk, helt utan resultat.

Så vad mer kunde hon göra?

Eftersom att hennes föräldrar inte brydde sig var det svårt att få hjälp av de. Vad hon visste fanns det ingen som kunde hjälpa henne. I alla fall ingen i närheten. Hon hade pratat med sina lärare men ingen brydde sig, så enligt henne och efter allt hon gått igenom, fanns det ingen mening med livet.

Vad gjorde hon egentligen här? Hon var ful och illa omtyckt, ensam, utanför och på nått sätt udda, eftersom ingen ville ha henne.

Under den tiden Saga stått där hade det börjat skymma. Så hon började gå hemåt, en väg som vanligtvis är lång eftersom hon var tvungen att gå runt järnvägsstationen och en ganska stor del av rälsen. Men just den här dagen, en helt vanlig dag i oktober, var annorlunda. Hon bestämde sig för att ta en genväg och skulle korsa rälsen. Ju närmare hon kom desto ondare gjorde det. Det gjorde ont i både själ och sinne, bara på grund av allt svek. Saga visste ungefär vilken tid tåget brukade komma, och det var inte lång tid kvar nu. Inte långt kvar till allt skulle gå över. Ett enda kliv, det var allt som krävdes för att hon skulle få det bra. Hon kom närmare oh närmare spåret, och hon kände att tåget var på väg. Efter bara några sekunder var tåget nära, riktigt nära. Det starka ljuset från tågets framkant var det sista hon han se innan hon tog sats, och hoppade.

Innan bråkdelen av en sekund flög hon i väg och allt blev svart. Allt runt omkring bara försvann, mer och mer. Alla ljud försvann, alla dofter, alla tankar och alla minnen försvann.

Det var en helt vanlig dag i oktober.

Skolan hade precis slutat och Saga stog själv kvar på skolgården.

Hon tittade ner mot marken och bara grät.

Hon tänkte på allt hon gått igenom den dagen.

Alla blickar hon fått, alla knuffar hon känt, och alla ord hon fått höra.

De skärde så djupt in i hennes själ. Så djupt så det gjorde ont.

Hon ville bara försvinna. Saga som nästan precis börjat sjuan,

i en ny klass och allt funderade ofta på varför just hon var utanför.

Varför dög hon inte som hon var och varför hade hon inga vänner?

Vad var det egentligen för fel på henne?

Hon hade haft kompisar en gång i tiden, men de svek henne så fort sommaren kom.

Nu så här efter sommaren hade de nya kompisar.

Alla hade nya kompisar. Alla förutom Saga.

Hon hade försökt ta kontakt med folk, helt utan resultat.

Så vad mer kunde hon göra?

Eftersom att hennes föräldrar inte brydde sig var det svårt att få hjälp av dom

Vad hon visste fanns det ingen som kunde hjälpa henne.

I alla fall ingen i närheten.

Hon hade pratat med sina lärare men ingen brydde sig,

så enligt henne och efter allt hon gått igenom, fanns det ingen mening med livet.

Vad gjorde hon egentligen här? Hon var ful och illa omtyckt, ensam,

utanför och på nått sätt udda, eftersom ingen ville ha henne.

Under den tiden Saga stått där hade det börjat skymma.

Så hon började gå hemåt, en väg som vanligtvis är lång eftersom hon var tvungen att gå runt järnvägsstationen och en ganska stor del av rälsen.

Men just den här dagen, en helt vanlig dag i oktober, skulle bli annorlunda.

Hon bestämde sig för att ta en genväg och skulle korsa rälsen.

Ju närmare hon kom desto ondare gjorde det.

Det gjorde ont i både själ och sinne, bara på grund av allt svek.

Saga visste ungefär vilken tid tåget brukade komma, och det var inte lång tid kvar nu.

Inte långt kvar till allt skulle gå över.

Ett enda kliv, det var allt som krävdes för att hon skulle få det bra.

Hon kom närmare oh närmare spåret, och hon kände att tåget var på väg.

Efter bara några sekunder var tåget nära, riktigt nära.

Det starka ljuset från tågets framkant var det sista hon han se innan hon tog sats, och hoppade.

Innan bråkdelen av en sekund flög hon i väg och allt blev svart. Allt runt omkring bara försvann, mer och mer. Alla ljud försvann, alla dofter, alla tankar och alla minnen bara försvann.

.

Vad tycks? ;*